Teacher Education Programme in Visual Arts
There is great anxiety and there is great passion. This lifelong desire to try to convey something. Describe. Tell.
Wanting to be telling stories like Donna. Donna Haraway…
I had forgotten that I loved keeping a diary. I didn’t know that essay meant “attempt”. I didn’t know who Donna Haraway was, or Mara Lee, but I know that they thought the subjective was important. That desire and emotions were permitted to exist. That I was allowed to think and feel when I wrote. I didn’t know that theory could be made poetic. This is what Mara Lee wrote.
And then I wrote the memo. Even there, I suffered enormous performance anxiety and panic. I had so much to say, so much I wanted to talk about. And still so scared to speak in public. After five years’ education. After an entire lifetime. (Why am I talking as if life were over? What the hell is wrong with me?)
I knew that I loved Kate Bush.
Reading out loud from the diary. Songs that I love come on.
Dancing a little.
Singing a little.
Det är en stor ångest och det är en stor passion. Den här livslånga lusten att försöka förmedla något. Beskriva. Berätta.
Att vilja telling stories som Donna. Donna Haraway…
Jag hade glömt att jag älskade att skriva dagbok. Jag visste inte att essä betydde ”försök”. Jag visste inte vem Donna Haraway var eller Mara Lee, men jag fick veta att de tyckte att det subjektiva var viktigt. Att begär och känslor fick finnas. Att jag fick tycka och känna när jag skrev. Jag visste inte att teori kunde göras poetisk. Det skrev Mara Lee.
Sen skrev jag PM:et. Redan där fick jag enorm prestationsångest och panik. Hade så mycket att säga, så mycket som jag ville prata om. Och fortfarande så rädd att prata inför folk. Efter fem års utbildning. Efter ett helt liv. (Varför pratar jag som om livet vore slut? Vad fan är det med mig?)
Jag visste att jag älskade Kate Bush.
Läser högt ur dagboken. Det kommer låtar som jag älskar.
Dansar lite.
Sjunger lite.
