Since I was a child, I have dreamed myself away in the cracks. A missing brick, a stick, or a thumb print give me enough information to continue. My game as a child and my design process are not so very different. Both are based on a fantasy about how an abstract object can be used. Abstract in the sense that it, free from context, is willing to be reshaped.
In my degree project, the brick is processed based on its solidity, weight and history with the body’s memories of materiality. Brick structures that hint at the decay shown by ruins, parts of something that once was, become complete here through the imagination.
Jag har sedan jag var barn drömt mig bort i skärvorna. En borttappad tegelsten, en pinne, eller ett tumavtryck ger mig tillräcklig information för att fortsätta. Min lek som barn och min designprocess skiljer sig inte särskilt mycket. För de båda är en fantasi kring ett abstrakt föremåls praxis. Abstrakt i den mening att den, fri från kontext, är villig att omformas.
I mitt examensarbete bearbetas tegelstenen utifrån sin soliditet, tyngd och historia med kroppens minnen om materialitet. Tegelstrukturer som anspelar på en ruins förfall, delar av något som en gång varit, blir här fullständiga genom fantasin.