Jag arbetar i keramik för jag vill att det ska finnas för evigt. Att det ska slå ett slag för det sköra och det bräckliga, det starka och det evinnerliga.

Det sista kalaset är ett arbete om att befinna sig på en brygga av motsägelser, att känna skräck för tomrum och det överfulla rummet, att inte bli sedd och livrädd över att bli tittad på, att vara för mycket, och för lite. Att vilja finnas utan att göra skada på sig själv, att vilja göra rätt men vägra gå i plogad bana. Om att vara mjuk men inte vek, om att låta sig skulpteras och själv skulptera.